Kl 07.00 ringde den förbannade väckarklockan för andra gången. Tur att jag öht hade ställt den kan jag säga då jag annars däckat med både kläder på och mindre förberedd morgondag. Slängde snabbt i mig en macka och skulle dra iväg när Bastian (http://www.mopeds.co.uk/images/images_extra/black5.jpg) fått för sig att det är skitroligt att inte starta när det spöregnar. Svordommar i massor och ganska exakt på klockslaget jag skulle hämta upp Annika, kickade skiten igång och jag susade iväg mot söders höjder.
Annika matchade vår retrolook perfekt i sitt smurflila regnställ och häligt nördiga uppsyn. Haha. Väl ute på lidingö var det tankning och förvirring som gällde. Jag tankade och Annika svor lite över kartan innan vi hittade till Lidingövallen. Vi träffade Pernilla och Sandy som dumpade av lite småsaker till våra planerade supportstationer vid 29 och 40k. Vi trättade också grymt glada Zebban, Lissie, Lady och Ulla, janne och Peter innan vi skymdade oss att haffa Stureplan innan start. Fredrika såg vi först när statskottet small av.

När löparna passerat ut genom grindarna var det dags för oss att göra lite slag i sak. Upp på bastian och iväg. Vår plan var att åka ner till 7km och köra en liten peppis. En efter en kom våra stjärnor förbi och unnade oss både give-me-fives, glada hopp och oanständiga poser. Var man inte glad innan så blev man definitivt lite uppe i varv.
Det gick snabbt för dom 2 snabbaste löparna vi skulle tajma vilket var Staffan och Stureplan, så det var bara att ta vårt pick och pack för att dra bort till 27k och reka en bra plats att hänga på. Bastian tyckte dock det var en dum idé och beslutade sig för att läcka lite bränsle istället. Vi kände oss för och bestämde att han inte skulle få sabba våra planer utan  piskade på honom bort till vallen för att få honom utbytt mot en bil. Bastian är nu försedd med cementfot och ståplats på gården. Det förtjänar han den lilla sabbotören.

Saksamma. 27k och nu var det bara 75% utav startfältet som orkade showa eller le åt vårt hejande. Våra tappra Linnéaner fick sitt snarre, mat och sportdryck och fortsatte sen i spridda klungor vidare längs banan. Vi som hade trott att dagen skulle bli en stor slappis i solen med både kebabätande och filtliggande kunde bara glömma det. Efter Sandy hade passerat vid 27k var det bara att skutta in i bilen och ta oss till 39k. När vi kom dit hade ca 10 löpare passerat och vi trodde för en sekund att vi missat någon utav de våra. Men en liten gnutta panik i kroppen visade det sig dock att vi hade fel. Stureplan kom först och började väl se lite stel ut. Andreman var Staffan som hade fått nödlanda i skogen och därför tappat några minuter. Vi försökte peppa på lite men här var det inte många löpare som orkade dra på smilbanden utan med en mil kvar var det ganska hängande huvuden och med den plågsamma motvind som rådde fanns en viss sympati för det..
Jag Missade resten utav gänget då jag fick åka ner till vallen för att se dom första Linnéanerna korsa mållinjen.  Stureplan först, sen Staffan. Annika ringde och sa att Freddy var i sitt esse och att Sandy som var sist i vårt gäng hade passerat 39k och att hon (Annika) skulle ta en språngmasch ner till vallen. En snabb intervall då hon 5min senare stod och hejade på trötta löpare vid målet hon också.
Freddy rullade in på en kanontid med  pers givetvis och Pernillas spurt var inte att leka med. Zebban kom, och sen kom Sandy. Gänget var samlat. Vilken dag.
Min bästa stund under dagen var nog när jag stod där vid målet och njöt av pipen från mattorna. Dom där pipen berättar en hel historia om blod, svett, tårar, motgångar och framgångar. En story om en hjälte. För alla som springer ultra är hjältar. Så är det bara.